Sverige behöver en öppen diskussion om hur framtidens destinationer ska finansieras.

Inte en debatt där varje form av turistavgift reflexmässigt beskrivs som en ”turistfientlig skatt”. Inte en debatt där besökaren framställs som så priskänslig att några tior per natt skulle få människor att sluta resa. Och framför allt inte en debatt där besöksnäringens självutnämnda branschorganisation, som enligt egen utsago inte företräder destinationsbolag, riskerar att ställa näringen vid sidan av en fråga som förr eller senare kommer att avgöras politiskt.

Min uppfattning är tydlig: frågan är inte om Sverige kommer att få en lagstadgad turistskattelag. Frågan är när – och hur. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet är än så länge uttalat för införandet av en turistskatt.

Därför bör svensk besöksnäring byta strategi. I stället för att säga nej till allt som kallas turistskatt bör branschen vara med och utforma en svensk modell som stärker destinationernas konkurrenskraft, förbättrar gästupplevelsen och skapar långsiktigt hållbara affärer för företagen.

I rapporten När gästen betalar mer än notan och i sitt näringspolitiska program och valmanifest argumenterar Visita mot turistskatter och turistavgifter med utgångspunkten att nya pålagor fördyrar resandet, minskar efterfrågan och försvagar konkurrenskraften. Det låter logiskt. Men analysen bygger på en alltför snäv bild av vad en modern turistavgift faktiskt är.

Visita analyserar i praktiken en skatt utan motprestation.

Den modell svenska destinationer borde diskutera är något annat: en lokal besöksavgift med ett gästkort där gästen betalar ett mindre belopp och får konkret värde tillbaka i form av bättre service, transporter, leder, naturvård, evenemang, rabatter, erbjudanden, digital information och en starkt finansierad destinationsorganisation.

En turistavgift är inte automatiskt en skatt på företagen

Visitas argumentation skapar intrycket att en turistavgift är en ny skatt på hotell, campingar, stugbyar, restauranger och andra företag i besöksnäringen som de företräder. Men en väl utformad turistavgift enligt tysk, österrikisk eller schweizisk modell är inte en skatt på företagen. Det är en avgift som betalas av besökaren och återinvesteras lokalt i sådant som stärker destinationen och besökarens upplevelse.

Företagen ska inte bära kostnaden, inte bli kommunens uppbördsmyndighet och inte drabbas av ny administration. En modern svensk modell bör vara digital, enkel och transparent – och utformad så att företagen får bättre förutsättningar att tjäna pengar.

Rätt utformad är turistavgiften inte en kostnad för näringen. Den är ett investeringsverktyg för näringens affärsmiljö.

Visitas analys blir missvisande eftersom man utgår från att avgiften fungerar som en ren prishöjning på logi. Men i verkligheten kopplas avgiften till ett värdeerbjudande. Gästen betalar och Gästen får något tillbaka.

Visitas prisanalys missar hur turister fattar beslut

Visitas centrala antagande är att en avgift på exempelvis 50 kronor per person kan översättas till en procentuell höjning av logipriset och därefter antas minska turismkonsumtionen proportionellt. Det är en förenklad modell.

Beslutet handlar om destinationens totala attraktionskraft. Om avgiften används för att göra destinationen bättre ökar betalningsviljan. När intäkterna investeras i sådant som gästen upplever som värdefullt blir avgiften en del av konkurrenskraften.

Det är inte teori. Det är destinationsutveckling.

Svensk turism har ett investeringsproblem

Slutsatsen att varje ny lokal finansieringsmodell måste bekämpas är fel. Svensk turism har inte ett kostnadsproblem. Svensk turism har ett investeringsproblem.

Frågan är vem som ska betala. Kommuninvånarna, trots att de redan finansierar skola, äldreomsorg, VA och annan grundläggande service? Företagen, trots att många redan har små marginaler? Staten, genom komplicerade system för återföring av moms, arbetsgivaravgifter eller kommunalekonomisk utjämning?

Eller ska även besökaren bidra med ett mindre belopp som går tillbaka till den plats besökaren använder och upplever?

För mig är svaret självklart: besökaren bör vara en del av finansieringen, så länge modellen är transparent, lokal, digital och värdeskapande.

Kommunerna står redan med problemet

Den grundläggande obalansen är väl dokumenterad. Turismen skapar attraktivitet, service, arbetstillfällen och skatteintäkter. Men den skapar också påfrestningar på kommunerna.

Samtidigt finansieras kommunernas arbete med besöksnäring i huvudsak inom det kommunala ramanslaget. Det betyder i praktiken att kommuninvånarna ofta får bära kostnaden för att utveckla och underhålla destinationer som används av betydligt fler än de som bor där.

Det är inte rimligt att låtsas som att denna ekvation alltid kan lösas inom befintlig kommunbudget. Och det är inte seriöst att säga nej till turistavgifter utan att samtidigt presentera en realistisk finansieringsmodell som fungerar lokalt.

Visitas alternativ räcker inte

Momsintäkter går till staten. Bolagsskatt går till staten. Punktskatter går till staten. Kommunal inkomstskatt tillfaller folkbokföringskommunen, inte nödvändigtvis arbetsställekommunen. Säsongsanställda kan arbeta i en turistkommun men betala kommunalskatt någon annanstans. Turismens värden sprids alltså i systemet.

Att ändra detta kräver stora skattepolitiska reformer. Det finns starka skäl att diskutera sådana reformer, men de kommer inte att lösa destinationernas finansieringsbehov här och nu.

En lokal frivillig besöksavgift skapar däremot nya pengar direkt på platsen. Den behöver inte belasta statsbudgeten, höja kommunalskatten eller bli en ny kostnad för företagen.

Kommuner kan redan i dag arbeta med frivilliga avgifter

En viktig del av debatten glöms ofta bort: kommuner behöver inte vänta på en nationell turistskattelag för att börja bygga lokala modeller.

En obligatorisk skatt eller tvingande avgift kräver lagstöd. Där måste riksdag och regering agera. Men kommuner, destinationsbolag och näringsliv kan redan i dag utveckla frivilliga besöksavgifter, gästkort, destinationskort eller partnerskapsmodeller där besökaren erbjuds att bidra – och får tydligt värde tillbaka.

Det är inte samma sak som en obligatorisk turistskatt. Men det är ett första steg. Det ger kommuner och destinationer möjlighet att testa betalningsvilja, utveckla teknik, bygga samverkan med företagen, mäta effekter och visa politiken att modellen fungerar.

Det borde vara Visitas position: säg ja till lokalt utformade, transparenta och värdeskapande modeller – men nej till dåligt designade skatter utan återinvestering.

Risken är att näringen ställer sig utanför

Om medborgarna i turistkommuner upplever att besökarna bör bidra mer till platsens kostnader, och om kommunpolitiker ser att dagens finansiering inte räcker, kommer frågan att drivas vidare ändå. Då riskerar näringen att stå vid sidan av när modellerna utformas.

Men att vara beredda att diskutera en modell där besökaren bidrar, där medlen återinvesteras lokalt, där näringen är med och styr prioriteringarna och där gästen får konkret värde tillbaka.

Det vore en starkare position än dagens nej!

En svensk modell måste vara lokal, transparent och digital

En lagstadgad modell bör vara frivillig för kommunen. Den bör betalas av besökaren, inte av företaget. Pengarna bör återinvesteras lokalt i sådant som stärker gästupplevelsen, platsens hållbarhet och företagens affärsmöjligheter. Styrningen bör ske i samverkan mellan kommun, destinationsorganisation och näringsliv, baserad på kunskap om gästens behov. Och modellen bör vara digital, så att betalning, gästkort, uppföljning, statistik och erbjudanden kan hanteras med minimal administration.

Med dessa principer kan en svensk modell bli något helt annat än den hotbild Visita målar upp. Den blir ett konkurrensverktyg.

Dags att byta fråga

Debatten om turistskatt fastnar ofta i frågan: blir det dyrare för gästen?

Det är fel fråga.

Rätt fråga är: vad skall vi investera i för att öka vår konkurrenskraft?

Om en avgift på några tior per natt gör att destinationen kan investera i bättre upplevelser, högre kvalitet, starkare hållbarhet, mer konsumtion och bättre lokal acceptans, då är frågan inte om gästen betalar mer. Frågan är om gästen får mer.

Och om gästen får mer, företagen får bättre affärsförutsättningar och kommunen får bättre verktyg för att hantera turismens effekter, då är turistavgiften inte turistfientlig. Då är den näringspolitisk.

Men Visita har fel om turistavgifter.

Rätt utformade kan de stärka svensk besöksnäring, inte försvaga den. Därför borde besöksnäringen inte lägga all kraft på att stoppa utvecklingen. Den borde lägga kraft på att forma den.

För alternativet är sämre: att politiken till slut beslutar utan näringen.

Och då kan Sverige få just den typ av modell som Visita varnar för – i stället för den modell som branschen faktiskt behöver.

Lars-Börje ”Bulan” Eriksson

Detta är en debattartikel och åsikterna i artikeln är författarens egna och speglar inte Turismnytts ståndpunkter.

• Text: Lars-Börje ”Bulan” Eriksson
• Foto: Privat