I Östergötlands skärgård försöker företagare att leva på turismen. Det bedrivs pensionat, vandrarhem, stugor, kajakuthyrning, handelsbodar, bagerier och restauranger.

Företagarna upplever dock ett hinder mot att att utveckla turismen – båttrafiken. Irritationen ligger och pyr gentemot Östgötatrafikens tidtabeller. Östgötatrafiken minskar nämligen ned antal turer på sommaren och tar inte hänsyn till turisternas behov anser de boende. Anropsturer finns men då måste man veta exakt när man vill åka och det förutsätter att inte båten är full för att få komma med.

De boende tror att detta beror på samma dilemma som gotlänningarna hade förut – att man inte vill skjuta till skattepengar för att subventionera turistresorna. På Gotland löste man det genom att ge gotlänningarna lägre priser på färjorna än de som inte var det.

Företagarna är nu oroliga för att investeringsviljan på öarna skall minska vilket kommer att leda till minskad sysselsättning, utflyttning och mindre skatteintäkter.

Turismnytt tog kontakt med den ansvarige inom Östgötatrafiken, VD Paul Håkansson, för att få veta varför det ser ut som det gör med trafiken till skärgården.

Så här svarade Håkansson i frågan:

”- Trafiken i Östgötaskärgården som ÖstgötaTrafiken bedriver utgår från
lagen om kollektivtrafik där det är vardagligt resande som skall
tillgodoses. Därutöver bedrivs skolskjuts och särskild kollektivtrafik. Den
kraftiga ambitionshöjning som gjordes för några år sedan har varit mycket
uppskattad av de avsedda målgrupperna. Trafiken möjliggör också för deltids-
och fritidsboende att nyttja skärgårdsboenden i ökad utsträckning.”

” – Även rena turistresor underlättas med trafiken. Däremot är inte uppdraget
att bedriva turisttrafik exempelvis med större grupper. Den helt
turistorienterade trafiken bör bedrivas av trafikföretag som i sin helhet
finansieras av kunderna eller i vartfall inte stöds som kollektivtrafik
enligt lagens mening”.

Frågan verkar ligga på politikernas bord för att plocka upp för diskussion…

Källa: Östgötatrafiken, ServiceScore

• Text: Maria Lindqvist